Det är då jag önskar att jag kunde stanna tiden. Tysta alla nätverk, stoppa trafiken och en stilla bön om lugn igen. Att kunna ta besvikelsen...
Känns som att man har så mycket att göra nu så att jag glömmer bort att skriva.
Och jag skaffade ändå bloggen för att ventilera tankar för att slippa känna mig så stressad hela tiden.
Hur som helst. Missade ett seminarium i förra veckan på grund av tankspriddhet och stress. Måste faktiskt skylla på det. Tror att jag kommer vara helt dement när jag fyller 30 - för jag glömmer redan bort det mesta om jag inte skriver ner det! Hur som helst, så fick jag en ersättningsuppgift (on top of everything else) som jag precis skickat in. Har skickat in alla reflektioner man var tvungen att skriva under den här praktik-perioden så nu ska jag bara skriva ner lite exempel till kursmålen för att få godkänt. Svårare än det låter... tro mig.
Har också fått besked om mitt första underkänt. Klarade inte den praktiska examinationen, vilket var väntat. Trots det blir man ändå så sjukt trött. Det är så mycket just nu. Det är handbollsträningar i dubbelbemärkelse som ska hinnas med - och matcher på det. Sen ska jag hinna plugga OCH ha praktik. Dessutom är jag tvungen att gå klart baskursen i ledarskap i lördags och på lördag. Det går bara inte ihop sig.
Har gråtit mig till sömns så många nätter på sistone. Allting bubblar bara över.
Att jag inte är säker på att jag verkligen vill bli sjuksköterska gör inte saker och ting bättre. Visst är det roligt att jobba och hjälpa människor, men vägen till legitimationen känns så lång. Har ingen motivation och känner ibland inte ens igen mig själv. Ändå ska livet rulla på. Önskar ibland att det kunde vara som på film, där man visste att allt blev bra till slut. Men det är skillnad - skulle behöva en fjärrkontroll med paus-, spola fram- och tillbakaknapp.
Ikväll är det iallafall bortamatch mot Lindesberg. Tänker att jag ska försöka aggera ut min frustration över livet. Ska försöka vara positiv - trots att jag bara känner mig apatisk och vill krypa ner under täcket och klicka på paus. Behöver peppa lite. Ska ge mig ut på en promenad för att försöka rensa huvudet och svälja gråten som bubblar upp med allt jämnare mellanrum nu förtiden. Hur orkar man?
Och jag skaffade ändå bloggen för att ventilera tankar för att slippa känna mig så stressad hela tiden.
Hur som helst. Missade ett seminarium i förra veckan på grund av tankspriddhet och stress. Måste faktiskt skylla på det. Tror att jag kommer vara helt dement när jag fyller 30 - för jag glömmer redan bort det mesta om jag inte skriver ner det! Hur som helst, så fick jag en ersättningsuppgift (on top of everything else) som jag precis skickat in. Har skickat in alla reflektioner man var tvungen att skriva under den här praktik-perioden så nu ska jag bara skriva ner lite exempel till kursmålen för att få godkänt. Svårare än det låter... tro mig.
Har också fått besked om mitt första underkänt. Klarade inte den praktiska examinationen, vilket var väntat. Trots det blir man ändå så sjukt trött. Det är så mycket just nu. Det är handbollsträningar i dubbelbemärkelse som ska hinnas med - och matcher på det. Sen ska jag hinna plugga OCH ha praktik. Dessutom är jag tvungen att gå klart baskursen i ledarskap i lördags och på lördag. Det går bara inte ihop sig.
Har gråtit mig till sömns så många nätter på sistone. Allting bubblar bara över.
Att jag inte är säker på att jag verkligen vill bli sjuksköterska gör inte saker och ting bättre. Visst är det roligt att jobba och hjälpa människor, men vägen till legitimationen känns så lång. Har ingen motivation och känner ibland inte ens igen mig själv. Ändå ska livet rulla på. Önskar ibland att det kunde vara som på film, där man visste att allt blev bra till slut. Men det är skillnad - skulle behöva en fjärrkontroll med paus-, spola fram- och tillbakaknapp.
Ikväll är det iallafall bortamatch mot Lindesberg. Tänker att jag ska försöka aggera ut min frustration över livet. Ska försöka vara positiv - trots att jag bara känner mig apatisk och vill krypa ner under täcket och klicka på paus. Behöver peppa lite. Ska ge mig ut på en promenad för att försöka rensa huvudet och svälja gråten som bubblar upp med allt jämnare mellanrum nu förtiden. Hur orkar man?
Kommentarer
Trackback
