Jag kastar ut det sista av dig som finns kvar i mitt liv.
Började dagen med att klockan ringde 07:15, för att jag en timma senare skulle vara påväg till Örebro tillsammans med Sara för KTC-övning. Mötte upp Anna, Monika och Malin. Vet dock inte om vi fick sådär super mycket gjort, men det var skönt att ha varit där och kännt lite på grejerna igen - och såklart träffat tjejerna! Vidare hemåt. Skrubbade kol (efter tips från Sara) och olja i halva ansiktet för att försöka få bort överbliven färg efter gårdagens hårfärgnings-operation. Måste säga att det funkade rätt bra, fick bort en del iallafall. Resten får jag försöka sminka över.
Har också hunnit med att spela match på eftermiddagen. Gick så jävla dåligt för mig att jag inte ens minns slutresultatet. En förlust blev det iallafall. Är så trött på handbollen just nu, och på att det aldrig kan lossna. Har tackat nej till nästa säsong, vilket jag vet kommer vara ett beslut som jag kommer tvivla på vissa dagar. Samtidigt är det ett noga övervägt beslut. Är så trött på att aldrig känna mig behövd, att jag alltid är ivägen. För så känns det, väldigt ofta. Med det sagt, så känns det någonstans inte värt att jag skadar mig igen heller. En vardag när jag knappt tar mig upp för trappor ordentligt längre är ohållbar (p.g.a. smärta i knät). Vet att jag borde fokusera på styrka och löpning för min egen skull - bara för att må bra - och det är väl så det kommer att få bli i framtiden. Men, nu känns det bara tungt.
Men NU. Nu blir det fix inför en kväll på dansgolvet!
Party like there's no tomorrow - med dem jag gillar bäst.
Har också hunnit med att spela match på eftermiddagen. Gick så jävla dåligt för mig att jag inte ens minns slutresultatet. En förlust blev det iallafall. Är så trött på handbollen just nu, och på att det aldrig kan lossna. Har tackat nej till nästa säsong, vilket jag vet kommer vara ett beslut som jag kommer tvivla på vissa dagar. Samtidigt är det ett noga övervägt beslut. Är så trött på att aldrig känna mig behövd, att jag alltid är ivägen. För så känns det, väldigt ofta. Med det sagt, så känns det någonstans inte värt att jag skadar mig igen heller. En vardag när jag knappt tar mig upp för trappor ordentligt längre är ohållbar (p.g.a. smärta i knät). Vet att jag borde fokusera på styrka och löpning för min egen skull - bara för att må bra - och det är väl så det kommer att få bli i framtiden. Men, nu känns det bara tungt.
Men NU. Nu blir det fix inför en kväll på dansgolvet!
Party like there's no tomorrow - med dem jag gillar bäst.
Kommentarer
Trackback